Rätt ofta får jag frågan om jag fotograferar barn…

Det är en rätt intressant fråga om man tänker efter. I alla fall om den ställs till en porträttfotograf som livnär sig på att fotografera människor. För säger inte den frågan någonting om synen på barnfotografering i allmänhet?

Ungefär som att barn inte är människor som vi andra. Att de ska avbildas på något speciellt sätt. Att fotograf, fotografering, utrustning och miljö på något sätt måste anpassas efter dessa mystiska varelser som påminner så mycket om oss andra men som ändå är…  ja, barn liksom.

Ibland när jag tittar på barnbilder får jag intrycket att man tänkt precis som ovan: alla bilder är uppbyggda på precis samma sätt, barnen känns berövade på all personlighet och intryckta in någon form av ”barnmall” där all output i princip är förutbestämd till någonting som mer påminner om en generisk bildbyråbild än ett porträtt.

Sedan ser jag såklart en mängd fantastiska bilder också. Gemensamt för dem är nog att de bygger på att även barn har olika utseenden, personligheter, intressen och uttryck. Att fotografen anpassat sig till förutsättningarna och tagit vara på barns förmåga att bara vara sig själva. Att bilderna väcker nyfikenhet är personliga och uttrycksfulla. Att det funnits en ambition mer än att visa ett gulligt, leende barn. Och… att de respekterar barnet för den människa det är och inte ser dem som en kliché. Ungefär så som de flesta av oss porträttfotografer försöker avbilda vilken människa som helst alltså.

Smaken är såklart olika och jag har full förståelse för dem som gillar den förstnämnda sorten; klichéer blir inte klichéer utan anledning. Själv kommer jag dock alltid försöka skapa bilder som ligger i linje med det senare.

Så svaret på den inledande frågan blir då såklart ett rungande ja! Bara jag får försöka göra det på mitt sätt – under devisen att barn också är människor. Bara lite mindre.

Är du intresserad av en barnfotografering? Kontakta mig här

CLOSE MENU